Det var mycket som hände i vår skola under läsåret 2005-2006, året jag började jobba här. Vi hade ett stort byggprojekt på gång – gamla baracker skulle rivas, många utrymmen renoveras och en massa nya kvadratmetrar byggas till. Egentligen var det inte vår skola då, utan två skilda – Kyrkbacka skola, med årskurserna 1-6, och Kyrkslätts högstadieskola, med elever i årskurserna 7-9. Inom kort skulle de två bli en s.k. sammanhållen grundskola, med årskurserna 1-9.
Processen ”Från två till en” gick inte helt smärtfritt, men så brukar det väl vara då folk ska anpassa sig till större förändringar. Mitt största frågetecken var nog hur vi ”lågstadielärare” ska få plats i ”högstadiets” lärarrum. Där hade ju alla sina egna sittplatser och dit vågade man inte gå. Oron var dock helt obefogad. Då dagen för inflyttningen kom, hade några hustomtar rumsterat ordentligt i lärarrummet. Nya, fräscha möbler i en helt obekant ordning. Således kunde ingen välja den plats där han/hon alltid suttit. Man var tvungen att se sig omkring och bli bekant med nya människor. Bra så. För mig var just den här första stunden i det nya lärarrummet viktig på vår väg till en mera sammanhållen grundskola.
Detta skedde för fyra-fem år sedan. För mig, och säkert mången annan, har det varit både intressant och skoj att se en ny skola växa fram. En hel del rutiner har ändrats. Många nya samarbetsformer har hittats. Vi utvecklas och försöker bli bättre hela tiden.
För att inte bli alldeles för lyrisk, måste jag även konstatera att visst är det tungt och aningen frustrerande ibland, eftersom inget händer blixtsnabbt i en stor skola. Förutom kanske utrymningsövningarna.
I den här bloggen berättar vi om sådant vi sysslar med i Winellska. I en stor skola är det mycket som händer och många projekt som är på gång. Dessutom skriver vi om olika skol- och utbildningsrelaterade frågor som vi går och funderar på.
Välkommen med!
