När jag var liten hade jag så lång pannlugg att jag alltid drog bort håret med båda händerna. Även när jag tränade att cykla. Resulterade i söndriga sammetsbyxor och skrubbsår på armbågarna.
Ibland går det dock litet bättre, eller hur? Minns du hur det var? Litet som någon slags magi. Plötsligt for du bara. Swisch! Iväg! Hej mamma jag kan cyklaaaaa! Balansen höll. Händerna stadigt på styrstången. Nästan övernaturligt körde du bara iväg i sommarsolen. Plötsligt kunde du bara något som du inte trodde att du skulle klara av.
Minns du blickarna? Visst såg de andra på dig med en besynnerligt hedrande blick? Nå men nu kan hon ju!
Ibland älskar jag mitt jobb som lärare extra mycket. Det är just då när jag får ta del av dessa stunder då allt går som smort och det händer något magiskt. Det kan till exempel vara en elev som plötsligt hittat sin berättande röst och skriver något fantastiskt. Vi tittar på det tillsammans och är ”aah” och ”woooh”, applåder och uppskattande blickar följer. Eleven kanske funderar hur detta riktigt gick till.
Jag ska berätta. Som med cyklandet, har det tagit dagar och timmar att träna. Inhämta kunskap. Smälta. Sova på saken. Reflektera den nya inhämtade kunskapen. Göra förändringar. Sudda ut och göra på nytt. Och sedan – till synes plötsligt – tadaa – KAN man. Det ser ut som magi, men har krävt mycket repetition, träning och ibland hårt, tråkigt arbete. Därför är dessa stunder så fina.
Mina föräldrar klippte sedermera min pannlugg, så att även jag enklare kunde träna och lära mig cykla utan att behöva lossa greppet för att fösa bort håret ur ögonen. När man minns något man lärt sig lätt är det enkelt att återhämta den känslan. Känn efter! Visst var det härligt?
