Mina tvåor håller på med virkning i småslöjden. Själv är jag direkt ingen ”Strömsö-människa”, så textilläraren har hand om småslöjdsundervisningen i min klass. Den bästa lösningen för alla.
Förra veckan såg jag att en elev hade virkat snygga pulsvärmare åt sig och jag bara måste få likadana. Eleverna konstaterade att jag ju kan göra sådana själv. Deras förundran var stor då de fick veta att jag inte kan virka, men nog sticka. Eleverna ansåg att jag definitivt måste lära mig något nytt och de var väldigt ivriga att lära mig.
Således svansade jag idag, sist i kön, med min klass till handarbetssalen. Där lärde sedan några elever mig virkandets ädla konst. Väldigt tålmodiga var de, och bra på att förklara och visa. Efter en stund hängde jag ganska bra med på noterna och då var de även snabba att ge beröm.
Medan jag virkade undrade jag om det känns på samma sätt för eleverna då de ska lära sig något nytt. Först verkar allt lite mystiskt och svårt, men med lite instruktioner och handledning tänds det ett ljus och allt blir klart.
Jag sade till klassen att jag kunde skriva om småslöjdstimmen i Hbl-bloggen. Några elever funderade då om det inte var lite pinsamt att skriva att elever undervisat läraren. Jag konstaterade att det tvärtom varit roligt att få lära sig något helt konkret av sina elever. Och att ingen människa kan allt. Speciellt inte innan hon lärt sig.
Dagens upplevelse hade den påföljden att jag efter jobbet åkte till supermarketen och inhandlade garn och virknål. Nu har jag en ny, ganska så meditativ hobby. Meditativ av den orsaken att jag inte kan tänka på annat än själva virkandet för annars får jag knut på tråden.
