Det satt en gång en dinosaurie i ett klassrum med andra köttätande däggdjur. Dinosaurien var äldre och hade mer livserfarenhet, men de andra var mycket snabbare att plocka åt sig. Skulle de ha tagit springtävling i en uppförsbacke skulle dinosaurien helt klart varit sist. Andfådd och helt slut.
Den där dinosaurien är jag. Ibland. När jag glömmer vad jag håller på med och bara dras med i den youtubiska internetströmmen där jag ”måste” simma och försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Jag glömde bort mig härom veckan, när jag lyssnade på elevers presentationer. Presentationssätten innehöll allt från power points med inbäddade videoklipp till egenhändigt editerad film. Det som verkligen fick mig att haja till var en elegant seglats ut i de sociala medierna. Jag fick se och höra sådant som var obekant för mig. Jag var den där dinosaurien som blickade uppåt backen, där de andra redan hade försprång. Hur kändes det då?
Min lärarroll har aldrig gått ut på att veta bäst. Jag brukar tänka på mig själv mera som en slags handledare eller projektledare. Inte behöver man veta allt, man tar reda på. Det är ju därför vi jobbar, för att lära oss att ta reda på saker. Men ibland vet man att man är ute och cyklar i det blå. Att man då skall vara den som styr känns nog litet jobbigt. Man kanske är rädd att mista sin trovärdighet, eller sin auktoritet. Man måste ju ha alla trådar i sina händer, full koll, eller…?
Kontrollfreaken i mig blundade inför sanningen och obehaget. Den fick mig att fundera huruvida eleven hade hittat på allt och gjort ett slags ”humbug” arbete. Detta tillstånd räckte någon minut, varefter jag insåg att jag faktiskt inte förstod mig på det som berättades. Dinosaurien satt fortsättningsvis helt lugnt och låtsades vara med. Den skämdes och var rädd att bli genomskådad. Den hade upplevt ett s.k. epic fail – tillstånd.
Dessa tillstånd kan vara obehagliga, men jag råder er varmt att vara modiga! Detta fick mig att fundera på vad jag egentligen ska göra i mitt arbete, och vad jag de facto gör. Jag fick insikt i min känsla att jag inte behöver vara online 24/7 för att hänga med, det kommer jag ändå inte att göra. Men, det är viktigt att vara där. Med och inte utanför, för vi navigerar fortfarande i samma värld.
