För en tid sedan fick jag mig en tankeställare. Eleverna i min klass hade gjort presentationer/bildspel på klassdatorerna. Jag tyckte det var en svår uppgift med många olika delmoment. Först skulle eleverna planera arbetet, sedan fotografera, lägga fotona i ett presentationsprogram och skriva rubriker till bilderna. Till sist skulle de presentera sina bildspel för resten av klassen med hjälp av dator och videoprojektor.
När vi var färdiga med våra projekt erkände jag för eleverna att jag blivit förvånad över hur snabbt de lärde sig att göra bildspel. En elev undrade: ”Varför sku vi int vara bra på det här?” Måste medges att jag blev ganska paff. Elevens fråga var ju helt mitt i prick.
Varför skulle inte elever i årskurs två, som vuxit upp med datorer i sina hem, vara bra på datorer? För dem är datorer inget mystiskt och skrämmande. De har aldrig upplevt operativsystemen som får fnatt då man vid inloggningen i misstag skriver fel kommando. De klickar sig fram på datorn eller nätet och upptäcker nytt. Jag kan inte säga att barn skulle vara mer tekniska än vuxna, men de har i alla fall en helt annan inställning. Vuxna kan ofta tänka: ”Jag kan inte, för jag vet inte hur man ska göra”, medan barn säger: ”Jag vet inte, MEN, om jag gör så här…”.
Tack vare elevens fråga insåg jag att det var dags att ändra på mitt tänkesätt. I fortsättningen ska jag låta eleverna visa vad de klarar av, istället för att fundera på vad som kan vara svårt för dem. Jag tror att eleverna klarar av det mesta, bara man ger dem chansen. Som professor Ria Heilä-Ylikallio sade på en fortbildning i höstas: ”Sikta mot stjärnorna så når du åtminstone grantoppen.”
