Svalorna flyger högt över de blommande häggarna när vi promenerar till vårkyrkan. Sommaren är just här. Vi har längtat efter grönskan och det nya livet. Ändå betyder det i skoltermer slutet på ett skolår. På en tid. Blandade känslor. Trötthet men också lättnad.
Vad är det som pågår i Winellska skolan just nu? En massa saker. Saker avslutas, görs klara, klubbas, sätts att vänta till hösten. Grejer tas hem. Skåpen töms. Det blir kalt på väggarna. Plats för nytt… Stafettkarneval. Hejarop. Danstävlingsfinal med ivriga dansare. Utfärder. Vårfestövningar. Kyrka. Den blomstertid nu kommer. Mera kaffe.
Dagarna har fyllts av brådska och stress inför läsårets slut. Det är inte mycket kvar. Niorna skall snart lämna skolan och många stunder är fyllda av små farväl. De har jobbat ihop i minst tre år. Några har känt varandra sedan sandlådan. Några är glada och ivriga inför det nya. Andra är vemodiga och sorgsna för att allt bekant nu tar slut. Man vet inte vad som väntar.
Läraren då? Nu sitter jag här med mina nior och inser att min klass skall snart lämna mig. Just nu när vi känner varandra bra och allt funkar fint. Jag har fått vara med en tid på vägen och nu är det dags för dem att fortsätta. Det skulle vara lögn att påstå att det inte känns.
I kyrkan fick vi höra Somewhere over the rainbow. Sången blev på något sätt att klinga så vackert och rent i mina tankar när vi promenerade tillbaka till skolan. Jag tittade på eleverna som skrattade i solen. Ibland kan ett slut och ett farväl trots allt kännas bra. Det oskrivna bladet, grönskan och det nya väntar.
